När imorgon inte finns

När man vet att imorgon inte finns
Jag undrar hur man ser tillbaka
På allting som man minns

Kanske minns man som en dans
På både rosor och på spik
Man minns dagar utav kärlek
Man minns dagar av tragik
Man minns dagar utav trygghet
Man minns dagar av panik
 
Kanske minns man som ett tåg
Som bara går och går och går
Fram och tillbaka mellan punkter
Sommar, höst, vinter och vår
Från och till samma slags punkter
År efter år
 
Kanske minns man som det som snö
Som faller långsamt mot sin död
Varje flinga som en tanke
Faller i glömska ner på marken
Smälter till slut och blir till vatten
Som sedan blir moln i sommarnatten 

Jag undrar hur man ser tillbaka
På allting som man minns
När imorgon inte finns

Vinter

Ingefära, citron, honung och chili. Koka i en liter vatten. 10 minuter. Drick det, känn hur det bränner.
- regelbunden hypokondrisk åtgärd mot ingenting. Hela vintern. Säkert.
Stor halsduk, långkalsonger. Fodrade kängor, tjock skogshuggarjacka. Vantar.
Hela munderingen såhärårs. Rustad för krig med naturen varje dag till jobbet.
Hemkomst i mörker. Tända ljus, varma fleeceplädar, doftande tekoppar i oändlighet.
Två kalla kroppar blir heta mot varandra under duntäcke, närhet hela natten.
Genom fönstret, vita hustak mot svart himmel. Så många snöflingor som faller. Lugnt. Men bestämt.
Julen närmar sig. Kanel, glögg, saffran, kärlek. Barnaro.
Nyår. För många löften i alkoholens namn. Utopier och drömmar.
Vem är du om ett år? Vem var du för ett år sedan?
Januari, februari. Skidåkning. Frusna tår och fingrar, svettig panna. Blåbärssoppa i termos.
Öppna brasor, varm choklad med vispgrädde. Tinande tår som värker och bultar.
Trött på kylan. En lång väntan på våren, gräs och fågelkvitter. Tussilago.

Haikus

Höstregnet faller -
Men bakom mörka fönster
sus från element

Älskling på sängen
med berg av mjuka kuddar
- byxlös, sexig

Fruktskålens färger
i rum med vita väggar
- under sängen damm

Ett öde torg
Löv fallna från kala träd
sprider sig

Stelfrusna vasstrån
under gatlyktornas sken
- vad pekar de på?

Bortom landsvägen,
vad döljer sig i skogen
- kanske ingenting

Elljusspåret tyst
Du möter mig på vägen
- säger någonting

I

Du ser på mig
Med affektion
Och när du ler mot mig och säger
Att du tror
Men ibland när du ser mig
Känns det som du vill ta ner mig från mina moln
Jag går alltid under på sekunderna det tar
För dig att svara telefon


Kärlek.
Du säger den består
Men ärligt
Vi har så många sår
Och vem av oss är inte rädda
För att allting bara kommer gå åt helvete en dag
Och så står vi där till slut tillsammans
Men har inget annat kvar att säga än
Jaha


Vaggvisa från en lycklig barndom

Sov nu lilla vännen, det är sent
Pappa sitter här vid teven i rummet här bredvid
Nu finns det nyheter att se
Men snälla pappa, stoppa om mig en gång till
Sådär så inga monster kan krypa in
Och snälla mamma, öppna dörren lite mer
Sådär så att det känns som att jag somnar bredvid er
I soffan framför teven

Du måste somna lilla vännen, nu
Mamma väcker dig imorgon klockan sju
Somna lilla vännen, så
Hur ska du annars orka med skolan imorn?

God natt nu lilla vännen, sov så gott
Det finns inga monster under din säng, de har jag jagat bort
Med superkrafter av nån sort
Men snälla pappa, höj volymen på teven
Och säg till mamma uti köket att hon kan skramla lite mer
Jag störs inte av det

Du måste somna lilla vännen, nu
Mamma väcker dig imorgon klockan sju
Somna lilla vännen, så
Hur ska du annars orka med skolan imorn?

 


Den enda koversation jag haft idag...

...var med en igelkott. Lasse såg den ut att kunna heta.
Han sa inte så mycket, Lasse, där i duggregnet på vägen hem från ICA Kvantum. Men det hade börjat skymma och jag var lite orolig för att bilarna inte skulle se honom där han traskade omkring kors och tvärs över vägen, helt utan hänsyn till var de nya övergångsställena kommunfolket i människovärlden smällt upp befann sig.
  Så jag gick jämnsides med honom ett tag på bilvägen, och konverserade om ditten och datten, mest utan svar men med ett tystnadens medhåll, ett sånt som bara djur kan ge. Då och då stannade vi till, Lasse nosade lite på något nedfallet löv och fortsatte sedan vidare.
  En taxi for förbi och tutade ilsket på oss där mitt i vägen någonstans utanför Vilundakyrkan, men i de här lugna kvarteren såhär dags på en vardagkväll förvandlas allt av asfalt till lika mycket en gångväg som nånting annat.
Lasse tittade förskräckt upp när han hörde vrålet från den gula plåtburken, såg på mig som för att fråga om det var dags att lägga benen på ryggen, vilket i en igelkotts fall kunde fått förödande konsekvenser. Men när han såg mig bara rycka på axlarna med samma lugn som legat över mig hela dagen, tack vare regn och tack vare kärlek till livet i stort, slappnade han med en gång av igen.
  Bortåt alkisparken (jag har tillfälligt glömt bort vad den heter på riktigt) , nära det gamla ABF-huset, hittade Lasse till slut ett buskage på ena sidan grusgången där gräset verkade lite grönare än i resten av parken, och kröp in.
- Hejdå Lasse, sa jag och traskade vidare hem till min egen lilla plätt på 42 kvm, på tredje våningen i huset bakom bion. Jag har förvisso inga grässtrån som växer sig höga där, men jag har just planterat om min kryddkruka som hänger smått ostadigt från den franska balkongen. 
  Balkongdörren står nu på glänt ut mot natten och det doftar in i vardagsrummet av färsk dill, basilika, timjan och persilja.
Det är de små sakerna i livet man måste lära sig se och uppskatta för att göra något meningsfullt av en i övrigt ganska eländigt haltande värld.

Trevlig helg

Torsdag morgon
Vårdcentralen efter en sömnlös natt. Diagnos: Öroninflammation. Hemskickad med penicillin.
Torsdag kväll
Vuxenakuten, Karolinska sjukhuset, tårarna rinner så ont det gör. Diagnos: Hörselgångsinflammaton. Hemskickad med en halvmeter gasbinda dränkt i antibiotika inproppad i örat, alvedon 665 mg och diklofenac (starkt smärtstillande).
Fredag kväll
Vuxenakuten, Karolinska sjukhuset, det gör fortfarande lika ont. 4 1/2 timmes väntetid. 01.30 är det min tur. Fortfarande hörselgångsinflammation, men hörselgången är nu så svullen att antibiotikan inte har någon effekt. Hemskickad med en ny halvmeter gasbinda i örat, den här gången dränkt i alsossprit för att få ner svullnaden, samt en spruta med alsossprit att fukta örat med var fjärde timme.
Lördag kväll
Jobbar 15.00- söndag, 15.00, örat bultar hela natten och S. vill bara inte somna. Inte mycket sömn den här natten heller.
Söndag 16.00
Återbesök på vuxenakuten, Karolinska sjukhuset. Svullnaden har gått ner. Hemskickad med en ny gasbinda dränkt i antibiotika, förhoppningsvis tar det den här gången.
Måndag morgon
Vaknar utan smärta i örat. Skönt. Men med feber och halsont. Tar en alvedon och en diklofenac och åker iväg till jobbet. Nytt jourpass 15.00- tisdag, 15.00.

Ballad för alla vackra kvinnor jag möter, men aldrig vågar prata med.

Det ljusnar över festen i en lägenhet i stan
En flaska faller i slow motion från en hand och dekorerar ett golv med rock n roll

Du står i hallen och letar skor och jag försöker hjälpa till
Snubblar runt i huvudet efter bättre ord för:
inatt vill jag vara din

·

Vill du ha mig fast jag är en idiot?
Vill du ha mig?, jag är förlordad i dig
Vill du ha mig trots alla ord jag inte kommer på?
... ... ..., ...


Det var meningen att det här skulle bli en novell, men jag har problem med att slutföra saker.

Måndag 29 juni, sen kväll
Tillbaka hemma.
Allt annat än den gångna helgen känns så fruktansvärt meningslöst. Allt som är mitt vanliga liv. Jag kommer hem till en lägenhet som inte känns som min. Den ser exakt ut som när jag lämnade den, samma mjuka ljus från energisparlampan som står i köket, samma vackra gigantiska vardagsrumsfönster med en blomma, ett stafli och en fransk balkong, samma tavlor på väggarna, allt som jag in i minsta detalj lagt ner sådan enorm möda på att få fint, för att trivas i. Allt är precis som det ska vara. Det är jag som är förändrad.
 

Torsdag 24 juni, runt lunch
Jag står på perrongen i Upplands Väsby och väntar. Min stora sjömanstrunk är packad, gitarren likaså. Solen bränner på en himmel utan moln, över en stad utan sysslor. För sådan är sommaren i den här lilla stan, när värmen äntligen kommer, när alla plåttak osar av hetta, när det blir så varmt att till och med cement och betong , som stått pall hela vintern, hård och jävlig, när den värms under solen och man nästan inbillar sig att den ska börja smälta samman till en stor deg och anta surrealistiska former, sådan är den, sommaren i den här lilla stan. Den är surrealistisk. Värme och förort är två ord som inte passar tillsammans. Ändå möts de tre månader varje år, och allt blir surrealism.


Tisdag 30 juni, förmiddag

Hur fort allt kan återgå till det normala. Jag äter frukost på fiket nedanför mig, som alltid. Människor nickar igenkännande, någon hejar sådär svenskt så att det nästan låter som en harkling mer än något annat. Jag köper en smörgås, salami-brie, och en cappucino, som alltid.
  ”Gud, vad brun du blivit över midsommar” säger kassörskan glatt. Jag ler lite besvärat.
  ”Mm, det har varit bra väder” svarar jag men kommer inte på något mer att säga, så jag går och sätter mig. Jag har aldrig varit bra på småprat.
  Vid fönsterbänkarna ut mot centralvägen sitter ett par byggarbetare, riktiga knegare. De sitter alltid där och tar en kaffe vid den här tiden. Inte ett förmiddagskaffe utan ett eftermiddagskaffe på förmiddagen. De har redan ätit lunch för flera timmar sedan. Jag vet, för jag har frågat dem en gång.
  Jag har tyckt det är ganska trivsamt att jag alltid råkar matcha min frukost med deras eftermiddags-på-för-middagen-kaffe. En slags trygghet, kanske. Och kanske är jag en del av samma slags trygghet för dem. Kanske.
  Här sitter jag på mitt fik, med min smörgås och mitt kaffe, som alltid, som om helgen, flykten från just det här, aldrig ägt rum. För alla de här människorna är jag precis samma person som morgonen innan jag drog, som alltid. Men inuti mig skriker en ny värld jag upptäckt, ett nytt jag, en ny längtan till något som jag vet aldrig kan bli mer än ett lån, någonting som i realiteten bara är en fraktion av en sommar, inte ens en riktig semester, bara en helg, inte ens långt bort i ett fjärran land, inte något värt att romantisera. Det känns löjligt, så lite det är - mätt i mänskliga mått om tid och rum.
  Men jag är förändrad, det är jag. Ingen tvekan om den saken.


.

Upplands Väsby, artonde juni. Klockan halv åtta.
  Kvällssolen skiner långt där borta. Den skiner ända hit, fastän himlen här ovanför är full av smutsgrå moln. Det ser surrealistiskt ut. Den skiner in över träden i min park, över den våta asfalten. Våt asfalt, det luktar barndom och sommar för mig. Det är väl en vanlig solnedgång antar jag, men det känns inte som den hör hit just ikväll. Vår dag har inte haft någon sol, så varför ska den komma och skina just nu? Låt den gå ner över sagornas slut där borta istället. Vi är vuxna, vi skiter väl i sånt.
  Det har regnat hela dagen här. Det gör mig inget. Ibland är det skönt med regn. När man vill ha lugn. Som idag, idag behövde jag ett lugn. Den här förorten är full av lugn. Jag tror aldrig jag skulle kunna bo i innerstan. Även om jag längtar bort härifrån ibland. Ibland, när det känns som den här förorten bara är full av glassplitter och trasiga busskurer. Den punkterar mig.
Om man kunde få tag i en Concord och flyga ikapp solnedgången, jag har hört att det ska gå…
Men idag var det i alla fall skönt med lite lugn.


.

Now I have nothing that I can keep
'Cause every place I go I take another place with me
Love is love's mystique

Saker jag inte längre skriver om (men ändå känner).

Inatt går jag och lägger mig med gamla spöken i alla mina rum.
Mina nya fina rum dit inga spöken borde hitta.
Jag som i så många år försökt kasta bort, måla över, renovera och exkludera allt som ens det minsta lilla spöke skulle kunna finnas kvar i. Men mig själv har jag aldrig kunnat kasta bort.
Skulle man kunna sälja sitt gamla bröst till en loppis hade jag gjort så för länge sen. Men det saknar tyvärr affektionsvärde för alla utom den som försöker bli av med det.
 Så jag går och lägger mig med mitt gamla bröst. Det luktar mögel inatt.

Namnlös

Minns du när jag gick på grund i ditt kvarter någon natt?
Det var vår, alkohol, jag var djup och marken full av grus
Någon fann mig nästa morgon och sa ”Ring en ambulans!”
Jag fick ur mig ”Jag är fine, jag letar efter kärlek som bor här nånstans”


Naturen, min fiende och bästa vän.

Snöflingor faller idag, men inte som igår.

  Inte som ett bombanfall beordrat av moder natur i det ständigt pågående kriget mellan jorden och människorna som lever på den. Inte så.

  Igår var det krig. Den massiva invasionen inleddes först på eftermiddag. Tågen hade då redan viftat vit flagg för att visa sin typiskt svenska neutralitet.

  Kriget rasade på. Byggnader krossades, fordon for hjälplöst omkring på de alltmer snöbegravda vägarna, frusna vårsjälar lämnades att dö i de växande drivorna.

  Vi som kunde barrikerade oss, höll våra förhoppningar om vår vid liv med hjälp av plädar och gigantiska tekoppar, med infernot utanför oroligt stickandes in i ögonvrårna där vi satt i våra TV-soffor.

  Min tidningsutdelare måste under natten antingen ha fallit offer för stormens haglande vinternapalmer eller blivit tillfångatagen av någon snövall på vägen. Eller kanske han, liksom tågen, gav upp innan invasionen påbörjades, ringde till sin sergeant och sa ”Tyvärr kan jag inte gå ut i krig idag, jag är förkyld”.

 

När jag vaknade i morse, i en varm säng, i ett kallt rum, låg snön som en kafégardin mot utsidan av mitt fönster ända upp till handtaget som om den ville ha något sagt. Var det ett meddelande från naturen?

  Hade snöstormen, detta monster, under natten stannat upp en stund utanför mitt fönster på tredje våningen och stått där och andats tungt, ondskefullt stirrandes på mig där jag låg och sov? För att sedan som i en amerikansk collegeskräckis skrivit längs nederdelen på mitt fönster ”Jag vet vad du gjorde av din senaste konservburk”.

  Jag ligger kvar i sängen med den tanken ett tag innan jag går upp.  Jag tar på mig morgonrocken och mina tofflor, går fram till fönstret och ser ut över grannskapet. Då märker jag att snön lagt sig också över mina grannars fönster. Jag andas ut.

 

Även hustaken är beprydda med tunga, tjocka täcken av snö. Det är som om moder natur kommit och svept in sina betongbaserade androidbarn i bolster och sagt god natt. Och nu sover husen, snarkandes genom skorstenar, med morgonsolens fadersgestalt värmandes över sig. Snöflingor singlar sakta ner och lägger sig som diamantdrömmar över stadens tak.

En varm känsla av ett lugn efter stormen lägger sig över mig och smälter min barrikad av gigantiska tekoppar. Den tinar upp mina frusna förhoppningar om varmare tider, och snart ska den nog smälta snön runtom mig också. Inom mig är det redan vår.

  Jovisst, snöflingor faller idag också. Men på ett helt annat sätt än igår.


Mitt kungarike för en SL-buss.

Aldrig förr har väl bakdelen på en SL-buss sett mer ut som djävulen själv.

"Blink, blink" säger det ena av de två onda, gula ögonen och hela den helvetesröda karrosen verkar le hånfullt när bussen svänger ut mot vägen igen, precis som jag kommer upp vid kröken till hållplatsen.

 "Fans jävla ... SATAN!" skriker jag in i vinden i brist på större ord för att beskriva mitt ursinne. Där står jag nu lämnad i ett blandat moln av avgaser och snörök, mitt i en snöstorm av klassen 2 på varningsskalan.

   Inte för att stormvarning av klassen 2 betyder särskilt mycket för mig men det torde väl vara dubbelt så mycket som klass 1 och att det ens behövs en varning bådar inte exakt om ljumna sommarbriser.

  Jag tar upp telefonen och ser efter. Nästa buss går om en kvart. Olyckligtvis inte härifrån, utan från en busshållplats 1,7 km härifrån. Jag är nämligen ute i Stockholms rikemansförort och här förväntas att man har bil. Jag har förvisso en gammal veteranmoped hemma i källaren, men att ens försöka ta sig från A till B på den i det här vädret vore en lika bra idé som att ge sig ut på skridskotur över Mälaren sadlad uppå Bambis späda rygg. Det är, helt enkelt, lika bra att ta till fots.

 

Så jag springer. För allt jag är värd, genom ett totalt igensnöat elljusspår med en väska full av badkläder, ironiskt nog, orytmiskt guppandes nedan min rygg. Jag har bra kondition, men den iskalla luften är obarmhärtig, sylvass. Den skär sig hela vägen ner till de mörka rummen i mina lungor där min barndomsastma en gång bodde. Snön yr ilsket runt mig och piskar mig i ansiktet gång på gång utan att vara öppen för det minsta motangrepp.

  Jag spränger mig ut ur skogen, ut på en gångväg, likt Rocky Balboa i ett träningsmontage från det rysk-sibiriska vinterlandskapet och härifrån ser jag busshållplatsen hägra genom den sidleds fallande snön. Jag ser på klockan - fem minuter kvar. Jag saktar ner, jag kommer hinna. Jag måste ta ett par andetag för att återfå kontrollen över mina lungor så jag hukar mig, lägger händerna på knäna, framåtlutad. Spottar. Min saliv målar den förrädiska, vita snön till sin rätta färg - blodigt röd.

 

Bussen är i tid. Den är i tid! Det gör mig så obotligt glad att jag kliver på bussen med ett stort omedvetet leende, och busschauffören ler tillbaka. Jag skulle kunna ge honom en kram, så glad är jag. Värmen från elementen och de andra passagerarna strålar mot mig som solen självt och jag hör mig själv säga ”Ni ska verkligen ha en eloge för att ni är ute och kör buss i det här vädret.”

  Den här bussen är ingen djävul, det är en kärleksmaskin som kommer och slukar upp alla oss looser babys utan körkort från den mörka vinterns vrålande raseri.


Visa/Göm Meny